Hej....Jim

Ja, idag ska jag göra ett vetigt försök att förklara lite hur jag är, dom som står mig närmast vet antagligen detta, ochjag själv tror jag ar koll på det. Men Man vet ju inte.

Nu sitter jag hos mamma och jag håller på att flippa ut på tangentbordet, det är inte likadant som det hos min pappa så det innebär att jag måste Trycka jättesakta för att få det rätt.

Lars Winnerbäck säger:
"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än dig, förlåt"

Den låtraden är som skriven till mig, men eftersom han har skrivit det så vet jag att jag inte är ensam om att känna så här.
Jag vet en del folk som har ungefär smma problem, dom är ute efter känslan och närheten, inte personen som bakom.

Jag menar, Så fort jag har en chans att bli Nykär så tar jag den. Jag tar inte ett steg bakåt och tänker efter vad jag ger mig in på.
Jag menar, att kasta sig in i förhållande är aldrig bra, det kan bli bra. men oftast så slutar det inte särskillt positivt.
Att kasta sig in i förhållande är något som dom flesta inte gör, dom tänker sig lite för först vilket är det naturliga.
Men som jag sa till en viss person igårkväll så har det tagit mig 16 år att komma fram till detta, något som är naturligt för den större skaran av människor.

Nu ska jag försöka att skriva detta på ett sätt som inte ska låta som om jag är självgod.
När jag går in i ett förhållande så gör jag det helhjärtat, jag tvekar inte en skeund och gör allt för att min partner ska må så bra som möjligt, JAg offrar det mesta bara för att människan ska känna sig omtyckt.
Min erfarenhet inom detta säger att jag faktiskt lyckas med detta, jag för flickan att känna sig omtyckt och säker, det är vad jag tror iaf.
Men eftersom jag hoppar in i förhållande så när känslan av nykärhet lägger sig, så har jag inget kvar.
Ingen känsla någonstans hur djupt jag än gräver.

Då sätts jag i ett dilemma, antingen gör jag slut, sårar en annan människa bara för att jag ska må bättre. För man mår verkligen inte bra när man har en flickvän bara för att man ska ha en.
Det andra velet jag har är att fortsätta som vanligt, låtsas vara kär tills det går så längt att hala jag klappar ihop och gör slut för mitt psyka inte klarar mer.

Detta gör att vad jag än gör så sårar jag en mäniska, och det finns dom som säger att dom flesta förhållande slutar med att ena parten blir ledsen.
I mitt fall så är det bägge.
För när jag sårar någon som jag gett hela mitt hjärta till då känns det som om an nästan krossar en liten del av sig själv.

Sen kommer vi till det riktigt jobbiga, eftersom jag så fullkommligt ängnat min energi till en och samma person så slutar det inte med att dom blir lite ledsna släpper det och går vidare.
Utan Som jag uppfattat det så är det svårt att släppa taget om mig, så är det i alla relationer antagligen.  att den parten som blir sårad har svårt att släppa taget.

Men, eftersom jag inte kan jämföra med någon annans känslor så vet jag inte.
Jag får bara känslan av att dom flickvänner jag haft har haft det jättesvår att släppa taget, och blivit väldigt sårade.
Men jag vet inte, det är inget man dirket säger till sitt ex...


Detta resulterar ju i att jag blir smått avskräckt av förhållanden, för hur jag än gör så lyckas jag alltid bli sårad i slutändan, och det värsta är att jag sårar någon annan otroligt mycket.


Då kommer en frågeställning: Är känslan av nykärhet värd känslan av att såra något djupt?

När ni vet svaret till det så kan ni säga till.
eller egentligen inte, för det var det hela min blogg igår handlade om.
Att man kan inte jämföra, då pratade jag om erfarenheter, men det gäller känslor också.
Det som är mycket för dig är inte mycket för mig.


Ian Watkins säger:
"But my smile only show one side of me"

Bildligt talat så gäller detta alla, Men ur min synvinkel så när det ett djupare plan.

Jag som människa har tendensen att inte bli arg eller jättesur särskillt ofta.
Utan jag är den sortens människa som blir irriterad över småsaker, samlar på det tills jag har fått för mycket.

Då blir jag som en helt annan människa, Jag slänger ur mig de värsta och grymmaste förolämpningar som någon kan tänka sig.

Då tänker nog dom flesta,"ja, men så funkar jag också"
Men för att förstå vidden av hur jävlig jag är så måste man första vissa saker.
Jag har två egenskaper som för det mesta är bra men ibland är dom otroligt dåliga.

Jag har en ganska stor tallang för att förståa vilket/vilka ämnen som berör en annan människa mest.
På det viset så vet jag vilka ämnen som en mäniska känner sig mest osäker på och som är väldigt privat för en människa.

När jag får mina raseriutbrott så  håller jag mig inte till ämnet, utan jag tar dom egenskaper som personen i fråga känner sig mest osäker på eller de saker som en människa finner mest känsliga.
Så fokuserar jag allt på att trycka ner människa å just det, och det är inte förolämpningar jag kör mest på, utan jag gör allt jag kan för att trycka ner den människan så mycket jag bara kan och när jag kommit så långt så gör jag allt jag kan för att få den människan att må så dålitg som möjligt.

Jag gör alltså så mycket jag kan för att få en person att må så dåligt som möjligt.

Då tänker ni nog, "Meh, nyss skrev han ju att han inte tyckte om att såra folk"

Då kommer man in på den egenskapen som gör hela skiten möjlig.
Det är att när jag vill kan jag skärma av en människa helt och bli så grymt kylig.

Detta grundar sig i min självkänsla, för jag tror på mig så pass mycket att om jag förlorar någon finns det alltid någon annan där ute som jag kan bli vän med.
detta gör att jag kan kasta bort en människa som om den vore ett pappa, jag känner att om jag har lust kan jag då ersätta denna människan med någon ny.

Detta gör att jag avsäger alla positiva egenskaper hos en människa.

Kan ni förstå vidden av detta raseria då?
Jag vet vad som sårar en människa mest och jag kan skärma av människan helt och bli så kylig att vad den än säger så tar jag inte åt mig av det.

Detta är helt sinnessjukt,  och när jag gör detta så är jag en av de värre människor du antagligen kommer möta.

För att få in detta till texten lite längre upp så är jag till sötrre delen glad och trevlig mot en människa, men helt ovätat så trycker jag ner människan så mycket jag bara kan!


Det finns bara tre människor som fått uppleva detta, och tre är givetvis tre för mycket, men tror du att jag har gjort något sånt här mot dig så har du fel.
När jag gör detta mot någon så vet man det.





Ja, Nu tänker alla jävla fagwhiner som bara gnäller.
Men poängen är att detta egentligen inte är gnäll, jag är faktiskt på ett riktigt bra humör idag så uppfattar ni detta som gnäll har ni missförstått mig.

Detta är ett försök till att förklara hur jag tänker, känner och ahnterar vissa saker.
Det är inte någon ursäkt någonstans för det jag har gjort, det är så att folk kan få insikt i vad jag håller på med och varför.