Hej....Jim

Jag orkar itne något annat just nu.


Jag vill bara att det ska bli höst, över allt annat vill jag det.
För, hösten är fin.
Det finns inget som ger mig så mycket känslor som hösten.



Jag vet inte.
Jag har under de senaste två åren insett att jag inte kommer kunna älska någon de närmaste åren, jag är för flyktig, för kall, för impulsaktig.

Men gud, bara känslan av kärlek. det är så uppenbart att det är sant, även om inte kärlek i sig finns, så finns känslan.
Och på hösten, så kan jag nästan känna det, små fragment av något som kan likna kärlek, extas, sån onaturligt blind lycka.


jag kan som alla andra, bli förälskad, och javisst, känslan är fin, men, inte som den känslan jag letar efter.
Det handlar om något helt annat, det är två skillda världar, två olika saker.
För, förälskelse, det är inte felfritt, det finns inte två människor här i världen som fungerar felfritt tillsammans.
Utan, det finns alltid något som inte är helt rätt, men man förbiser det.
Man blundar för det och ser de bra sidorna, men, det finns där.
Därför är förälskelse inte bra nog.
men, känslan av. den första kalla dagen,
Känslan av luften när du drar ner den i lungnorna, den är så kall att det nästan smakar som mint.
Känslan av att gå längst en byväg mitt i månljuset, ensam, med bara dig själv som sällskap.

Känslan av en nedgående sol i ett gulbrunt landskap där det enda som finns är du och det runt dig.

Eller en kall vind som får dig att huttra och längta efter värmen inomhus.
Mörkret.


Allt det där, är felfritt.
och även om det bara är för korta sekunder, så kan jag känna en sån glädje att det mesta bleknar i jämförelse.
För, allt det där påminner mig om hur kärlek ska vara.
det är vad jag letar efter, givetvis med tanken att det aldrig går att hitta, men det är vad jag letar efter.



Det är hopplöst, och upprivande.
Men det värsta är att just nu så finns det bara ljusa nätter med en äcklig värme.
javisst det är skönt att det är varmt och solsken gör en glad.
Men det är inga riktiga känslor, det är bara bekvämligheter.


Jag önskar jag kunde hitta någon som delade min glädje för hösten.
För, även om jag vet att jag inte kommer hitta någon jag kan tycka om en längre stund,
så försöker jag. För, jag hoppas på det.
Jag menar, känslan har funnits där då och då, att något verkat felfritt, och jag har försökt.
Men det har alltid funnits omständigheter, antingen avstånd, eller att jag inte träffat människan än.
Men, så fort något blir fel, så blir en hel massa saker fel, plötsligt så stör jag upp till halsen i fel och min enda tillflykt är ensamheten.

För det finns ingen som kan röra en när man är ensam, alla har fel och brister, men eftersom du är beroende av dig själv så kan du inte fly, du kan inte göra något annat än att försöka ta bort felen.
Men, du kan inte ändra någon annan.
Det måste man göra själv.
Och, allt känns som ett hopplöst sökande efter något som aldrig kommer fungera.


Men, under hösten, så klarar jag av det, för det finns ett alternativ, omgivningen.
jag har aldrig varit typen som anförtrott mig åt andra, varken vänner familjen eller flickvänner.
För jag klarar mig.
Det finns inget som någon annan kan göra åt mina tankar.
allt detta gör att jag inte kan skaffa någon riktigt nära vän, för någonstans så vill folk veta vad man känner.
Och eftersom man inte berättar så kommer ingen riktigt nära.
Visst kan man säga vem man tycker om, och man kan erkänna det till personen i fråga.
Men, det är bara ett erkännande.
Eftersom alla förstår när någon 'r kär i en, det sitter undermedvetet och är som en instinkt, sen finns det dem som inte inser det och folk som blockerar det.
Men det är hur enkelt som helst att veta vad folk tycker om en, man behöver inte ens prata för att förstå.
Det är lika tydligt som vilket språk som helst.


Men att prata om sina känslor är en annan sak.
Det handlar kasnke till en viss del om anförtroende, tillit och mod.
Men till största delen tror jag det handlar om perspektiv och erfarenheter.

Att hur mycket jag än försöker beskriva mina känslor så kommer någon annan aldrig förstå hur jag känner.
För, alla har olika skalor.
Mitt lyckligaste minne är kasnke bara hälften så lyckligt som någon annans. vlket gör att han tolkar min lycka för något den inte är.
Samma gäller kärlek och ilska och alla andra känslor.
ett annat exempel är om en femårings kanin dör, så kasnke hon känner den största saknaden i sitt liv, medans en 20-årig människa får sin mamma och pappa dödad.
För bägge är det de sorgligaste de varit med om, men de ligger ju inte ens på samma skala jämfört med varandra.


Dörför är det meningslöst att försöka uttrycka sina känslor för någon annan.
utan, det finns bara en i hela världen som förstår sig på sina egna känslor, ohc det är en själv.
Därför kan du bara dela dom med dina egna tankar.

Vilket leder oss till min önskan.
Jag tänker bäst och mår som bäst under hösten.
Vilket gör att jag har en enorm lä'ngtan efter den.


Så snälla ge mig höst.