va fan.
jävla bombnedslag typ.
jag bara, vrakade ihop?
Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det.
gud vad jag önskar att ajg rökte för jag hade lätt kunnat ta en cigg nu.
jag vet inte ens riktigt vad som hände.
äckelkänsla.
jag önskar att jag kunde skriva om något bra, eller så.
Jag vill verkligen det för det är så mycket mysigare att läsa om det.
Eller så, som en tv-serie, sån High school drama.
först är allt normalt, sen händer något jättebra, och allt är skönt, sen händer något dåligt, och man vill som veta vad som händer sen.
men i mitt fall så känns det som omjag är fast i ett evigt normalt för att sen drabbas av dåligt.
det blir som aldrig jättebra och jag är så jävla trött på ett händelselöst svenssonliv.
Just nu känner jag helt enkelt för att ge upp.
För hetl seriöst jag har börjat tappa greppet helt.
jag har sjukt dålig närvaro i skolan, jag glider ifrån alla och jag önskar att jag hade någon, åtminstonde någon som verkligen fanns där.
men jag vågar inte ens skriva till folk just nu, för de kommer tro att jag är jävla fag-whine, vem vill lyssna på fag-whine?
men det är så sorgligt egentligen,
att när jag mår dåligt och känner mig ensam så är jag så rädd för att bli ensam att jag inte vågar prata med någon.
och jag vet faktiskt itne riktigt vad som hände.
eller så, men något blev fel under kvällen.
jag typ, bryter ihop lite hela tiden känns det som.
och jag vågar itne prata med någon om det.
Jag vågar inte ens be om en kram längre.
gud vad jag skulle behöva en kram....
på något sätt känns det här ärligt eller så, för jag blir mer och mer ledsen ju mer jag skriver, för det är sant och det känns så sjukt sorgligt, jag menar, jag vågar inte ens erkänna för mig själv vad jag tycker.
jag måste skriva det.
för jag är för rädd för att tänka på det, jag är så fruktansvärt rädd för att bli ensam.
helt ärligt det skrämmer mig, och jag känner mig så ensam just nu.
jag vet att imorn kommer det kännas bättre, men va fan, det hjälper inte mig nu.
''
har ni märkt hur lätt det är att blunda för problem?
man tänker på det och säger åt sig själv att skärpa sig, tänker på något annat och hopaps att problemet inte finns kvar.
Det är jobbigt när man inte kan det längre =/
jag bara, vrakade ihop?
Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det.
gud vad jag önskar att ajg rökte för jag hade lätt kunnat ta en cigg nu.
jag vet inte ens riktigt vad som hände.
äckelkänsla.
jag önskar att jag kunde skriva om något bra, eller så.
Jag vill verkligen det för det är så mycket mysigare att läsa om det.
Eller så, som en tv-serie, sån High school drama.
först är allt normalt, sen händer något jättebra, och allt är skönt, sen händer något dåligt, och man vill som veta vad som händer sen.
men i mitt fall så känns det som omjag är fast i ett evigt normalt för att sen drabbas av dåligt.
det blir som aldrig jättebra och jag är så jävla trött på ett händelselöst svenssonliv.
Just nu känner jag helt enkelt för att ge upp.
För hetl seriöst jag har börjat tappa greppet helt.
jag har sjukt dålig närvaro i skolan, jag glider ifrån alla och jag önskar att jag hade någon, åtminstonde någon som verkligen fanns där.
men jag vågar inte ens skriva till folk just nu, för de kommer tro att jag är jävla fag-whine, vem vill lyssna på fag-whine?
men det är så sorgligt egentligen,
att när jag mår dåligt och känner mig ensam så är jag så rädd för att bli ensam att jag inte vågar prata med någon.
och jag vet faktiskt itne riktigt vad som hände.
eller så, men något blev fel under kvällen.
jag typ, bryter ihop lite hela tiden känns det som.
och jag vågar itne prata med någon om det.
Jag vågar inte ens be om en kram längre.
gud vad jag skulle behöva en kram....
på något sätt känns det här ärligt eller så, för jag blir mer och mer ledsen ju mer jag skriver, för det är sant och det känns så sjukt sorgligt, jag menar, jag vågar inte ens erkänna för mig själv vad jag tycker.
jag måste skriva det.
för jag är för rädd för att tänka på det, jag är så fruktansvärt rädd för att bli ensam.
helt ärligt det skrämmer mig, och jag känner mig så ensam just nu.
jag vet att imorn kommer det kännas bättre, men va fan, det hjälper inte mig nu.
''
har ni märkt hur lätt det är att blunda för problem?
man tänker på det och säger åt sig själv att skärpa sig, tänker på något annat och hopaps att problemet inte finns kvar.
Det är jobbigt när man inte kan det längre =/
Kommentarer
Postat av: Jim
Skärp dig!
Postat av: Loppan
"Bara finns till jag menar, ibland går livet inte som man vill, och då känns allt så jättemycket mer jobbigt än vad det egentligen är. MItt tips till dig är väl bara att fortsätta, Ta en dag i taget, och bara finnas. kommer något upp så följ med på det annars så bara finns du och tillslut känns allt bättre, för det gör det alltid efter ett tag."
Så sa du till mig en gång och det hjälpte mig en hel del. Det här är nog inte riktigt samma situation, men jag vet inte vad jag annars ska jag göra.
För jag vill hjälpa dig tillbaks.
Trackback